.

Riktigt trött idag. Har sovit dåligt i natt. Drömde att vi avlivade Rocky igen. Riktigt tungt, vaknade upp och grät floder. Det var precis som den dagen då vi avlivade honom. Att behöva uppleva smärtan igen var lika smärtsamt som då. Exakt samma sak hände i drömmen som då för snart 5 år sedan. Nervöst satte jag mig i bilden och åkte mot stallet med pappa & Lotta. En spänd tystnad infann sig. Väl framme i stallet möter vi Helene och Maria. Vi tar in hästarna och jag är enormt nervös. Hästarna tuggar sakta på sitt hö och vi har täckt för alla fönster.. Vi väntar och till slut kommer han med lastbilen. En karl som ser sliten och brysk ut kommer in i stallet. Men då vi börjar prata så inser jag att han är väldigt trevlig. Vi tar ut Rocky på gången och han avlägsnar skorna från hans hovar. han förklarar för mig hur det ska gå till och frågar om jag ska vara med. Jag väljer att vara med. Och pappa och Lotta följer oxå med ut. Jag känner hur jag skakar och har gråten i halsen då vi går ut ur stallet mot garaget. Bakom garaget stannar vi och jag får ta förväl av min älskade vän. Jag klappar om honom och säger att han inte ska vara rädd. Tårarna rinner längst mina kinder och jag känner hur mitt hjräta sakta går sönder. Slaktmasken tas fram och och jag känner att jag inte klarar det längre. Lotta, underbar som hon är, tar grimskaftet och jag ställer mig bredvid. jag ser in i hans stora ögon en sista gång och vänder mig om i pappas famn. Sen kommer skottet och en duns. Jag bryter ihop och pappa gråter. Sedan vaknar jag.

Min älskade vän har varit borta i fem år nu. Varför drömmer jag om honom nu? Kanske var han vid min sida i natt precis som förrut då livet var tungt. Jag saknar våra turer i skogen. I tystnad. Jag saknar att mötas av ett glatt frustande då jag går mot hagen. Jag saknar hans pliriga ögon. Jag vet att han älskade mig och han ska veta att jag älskade honom mest av allt. Min älskade häst.

Kommer bli en tung dag idag. En dag av saknad och sorg. Men kanske det vänder... Den som lever får se.