.

Igår hade det gått 5 år sedan min kusin gick bort i canser. 5 år av en otrolig saknad. Han hade varit 26 år nu.
Vi städade i går och letade efter lite papper och hittade gamla skolgrejjer från gymnasiet. Bland alla saker hittade jag ett papper, där jag hade skrivit om hur kort livet kan vara och jag hade även skrivit om Per. Lite lustigt att jag hittade det just igår. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Jag saknar honom så oerhört mycket. Då vi var små så var vi som ler och långhalm och även de sista åren... Jag brukar tänka på att jag inte åkte och hälsade på honom i slutet. Det var helt enkelt för jobbigt att se honom tyna bort. Men jag kommer ihåg en varm sommardag, en onsdag. Den sista dagen jag såg honom. Jag, mamma och min bror Kristoffer åkte till Sunderby Sjukhus för att säga farväl. En hemsk känsla. Ett irrvarr av känslor. Vi gick längst korridoren och in i ett rum. Där satt min moster och hennes man. Jag fick en så stor känsla av sorg. Per låg i sin säng, 21 år gammal. Han gick på en massa morfin så han kunde inte röra sig så bra. Jag och Per fick en sista stund tillsammans. Jag berättade om att jag skulle köpa Jack och vi småpratade. Vad ska man prata om en sån gång?! Han började få ont så sköterskorna kom. Jag böjde mig ner och kysste hans panna och sa att jag älskade honom. Och det var vårat farväl. Jag, mamma och Kristoffer gick längst korridoren och höll om varandra. Vi grät.
Några dagar senare ringde mamma mig på jobbet, hon berättade att Per hade somnat in. Nu var han fri från sitt lidande.
Men han finns inte längre, och det gör ont. I will love you till the day I die