.

Så har en människa fått mej att gråta, av glädje och saknad. AV lycka och glädje över att ha träffat den här människan. My. Min lilla mysiga My! Jag saknar henne som F A N. Jag vet man får inte svära men nu måste jag. Jaha och nu har hon fått mej att gråta! My för fasen!

Det har hänt så mkt med oss båda sen vi sågs sist. Men vår vänskap är ändå den samma. Jag har nya vänner, som är underbara. Men ingen är som My. Det kan jag inte komma ifrån, vissa är nära mållinjen... men någon stans brister det. Jag är oerhört tacksam för de vänner jag har. Men det är inte samma sak. Kanske är det för att vi hjälpte varandra genom en tung period i livet, kanske är det för att vi inte längre träffas varje dag... Jag vet inte. Men jag saknar henne oerhört mycket och vill att hon ska komma tillbaka i mitt liv, träffa mina nya vänner! För jag vet att hon skulle tycka om många av dom.

My är den som alltid har varit ärlig mot mej. Hon har alltid stöttat mej. Och hon har tagit hand om mej så som ingen annan vän har gjort. My är den syster som jag aldrig fick. Klyschigt? Ja kanske det, men det är sant.

Usch My, du får inte skriva sånt där fint. Jag önskar att jag vore hos dej så att jag kunde vara ett stöd för dig just nu, men jag försöker...

Gick inte att länka... Men för den som extra nyfiken är så läääääs:  http://puckoventilen.blogspot.com/